Mandys Meny #3

Här kommer en sammaställning av kulturnotiser jag inte kan släppa! Precis som en girl dinner är Mandys Meny inte särskilt matnyttig utan mest kul.

Filmen från 2000, som från början är en bok av Bret Easton Ellis får en remake av regissören Luca Guadanigno (Call Me By Your Name, Challengers, Suspiria).

Det finns få roller i filmhistorien som är så fastklistrade vid en skådespelare som Patrick Bateman är vid Christian Bale. Författaren Bret Easton Ellis avslöjade nyligen att flera “high profile actors” redan passat på projektet. Och honestly? Jag fattar dem, det är stora skor att fylla. Austin Butler och Jacob Elordi har nämnts och båda känns väldigt samtida på olika sätt. Hollywood älskar just nu män som ser lite döda ut bakom ögonen.

Men det intressanta är egentligen inte vilka som tackat nej utan varför Hollywood är så besatt av att återvända till samma IP om och om igen. Vi lever verkligen i reboot-eran där inget får dö och allt ska återuppstå som “a darker, more modern reimagining”. American Psycho kommer trots allt bli fascinerande att återvända till eftersom filmen blivit något helt annat än vad den var tänkt som. Mary Harrons version var satir. En brutal drift med yuppiekultur, maskulinitet och konsumtionshysteri. Men internet gjorde Patrick Bateman till sigma male-posterboy istället. Bokstavligen worst case scenario.

Men om någon ska göra om American Psycho är det ändå Luca Guadagnino. Han känns inte direkt som någon som kommer försöka göra Christian Bale 2.0. Det ryktas också att filmen ska vara väldigt olik 2000-versionen. Och thank god för det, för om vi ska reboota saker måste det åtminstone finnas en egen idé bakom.

Frågan kvarstår: vem blir 2020-talets Patrick Bateman? Mitt förslag är Harris Dickinson!

Genren har blivit en kassako. Det har blivit ett säkert kort i och med att man får fan-basen som garanterad publik. Mitt problem med genren grundar sig i att filmerna nästan alltid görs med godkännande från estates, familjer eller kvarvarande bandmedlemmar.Då blir målet inte sanning, ingen vill riskera framtida streamingintäkter eller skada artistens legacy.

Bohemian Rhapsody tjänade över en miljard dollar och vann Oscars, men kändes mest som ett extremt dyrt greatest hits-medley godkänt av varumärket Queen™. Allt som var stökigt, sexuellt eller obekvämt slipades ner till en PG-13-anpassad arena-singalong. Amy Winehouse-filmen Back to Black marknadsfördes som ett kärleksbrev men kändes mer som ännu ett försök att paketera hennes självdestruktivitet till estetiskt innehåll. Listan fortsätter… Bob Dylan, Bruce Springsteen, nämn en artist vars liv inte filmatiserats de senaste 15 åren.

Senaste tillskottet har inte gått någon obemärkt förbi - Michael. The king of pop’s biopic blev exakt den typ av succé Hollywood drömmer om: nostalgisk, publikfriande och framförallt… tillrättalagd. Eller som internet redan döpt den till: ett “whitewashed victory lap” för populärkulturens mest komplicerade arv. Givetvis pratas det redan om en uppföljare.

Originalversionen av Michael vågade iallafall närma sig anklagelserna mot Michael Jackson. Hela tredje akten ska ursprungligen ha handlat om hur det förändrade hans liv och offentlighet. Men sedan upptäcktes en juridisk klausul kopplad till en gammal förlikning som förbjöd dramatisering av vissa delar av anklagelserna. Resultatet blev omskrivningar, dyra reshoots och ett totalt tonskifte. Filmen blev istället en nostalgisk hyllning som avslutas innan de mörkaste delarna av berättelsen börjar.

Men publiken älskar det. Trots ljumma recensioner har Michael blivit en enorm biosuccé och fungerar nästan som ett kulturellt rehabiliteringsprojekt i realtid. Filmen har bidragit till att yngre generationer återomfamnar Michael Jackson som ikon och anklagelserna hamnar längre och längre ut i periferin.

Nu vill Lionsgate förstås ha mer. “His story continues”-texten i slutet var knappast subtil. Studiochefer har hintat om att det finns tillräckligt mycket bortklippt material för en uppföljare och att en sequel potentiellt skulle kunna ta sig an de mer kontroversiella åren: Neverland-eran, rättegångarna, tabloidkollapsen och de senare anklagelserna. Men de vill också behålla Michael Jackson som säljbar global ikon så man undrar ju hur det ska gå ihop?

Mycket är fel med senaste säsongen av Euphoria men musiken är ändå spiken i kistan. Folk pratar ofta om Euphoria som en visuell serie. Sminket, ljuset, glittertårarna, slow motion-scenerna, de ikoniska outfitsen. Men ljudbilden är minst lika viktig. Labrinths soundtrack var inte bara musik i bakgrunden, han skapade seriens emotionella språk. Det lät spirituellt, svettigt, tonårigt, trasigt och euforiskt samtidigt. Kyrkokörer blandades med autotune, gospel med klubbmusik, ångest med transcendens. En väldigt stark kontrast till Hans Zimmers hissmusik som tonsätter säsong 3.

Labrinths musik var så integrerad i Euphorias identitet att det var otänkbart att separera dem. Enter: Hans Zimmer. Många har reagerat starkt på hur annorlunda serien känns med Zimmer som kompositör och kritiken har varit ganska brutal… Trodde aldrig jag skulle säga det men Hans Zimmer really dropped the ball on this one.

So why ruin a good thing? Det verkar ha varit ett riktigt messy break-up bakom kulisserna. Labrinth har själv sagt att han lämnade Euphoria efter att han känt sig illa behandlad och att den kreativa relationen försämrats.