Make film not war

Det här blev lite omedvetet min mest politiska text hittills, jag försökte bara skriva om film, men det är ju trots allt valår.

Jag har burit på en känsla ganska länge nu: att Sveriges kulturliv på något sätt håller på att bli både mer otillgänglig och lite tunnare. Museum är inte gratis längre och Svenska Filminstitutet får betydligt mindre resurser än motsvarande institutioner i våra nordiska grannländer. Det är märkligt för ett land som en gång exporterade Bergman till världen.

I mina funderingar lyfte jag blicken utanför Sverige, för kanske kan vi lära oss något. Det tog mig till Sydkorea, och det här är inte en jämförelse jag trodde att jag skulle göra - men parallellerna finns där.

Kulturellt slåss Sydkorea långt över sin viktklass. Landet har en närvaro i våra biografer, spellistor, och badrumsskåp. Militärt lever Sydkorea under permanent hot från sin granne i norr. Säkerhet är en konkret fråga. Allianspolitik är vardag. Nu har vi vår egna granne som gjort säkerhetspolitiken central även för oss. NATO hit och försvarsgarantier dit. Och så den där retoriken om att vara “den vuxna i rummet”. Allt prat om hård makt. (Okej Ulf. Det signalerar inte riktigt det du tror. It’s giving small dick energy. Men absolut...)

Sydkorea visar att hård och mjuk makt inte är motsatser, utan komplement. Landet är nära säkerhetspolitiskt integrerat med USA, befinner sig i ett långvarigt spänningsläge med Nordkorea och har samtidigt utvecklat kultur till en strategisk resurs. Det osäkra världsläget blev inte ett argument för att nedprioritera kulturen utan ett skäl att investera i den. I NATO-tider är det lätt att tänka att säkerhet enbart handlar om försvarsförmåga. Men nationell styrka handlar också om berättelser. Om vilka bilder av oss själva vi odlar och exporterar.

I spåren av den asiatiska finanskrisen 1997 började Sydkorea medvetet satsa på kulturindustrin som ett sätt att stärka sin ekonomiska position och bygga internationellt inflytande med mjuka medel snarare än militär styrka. Man började investera systematiskt i kultur. Skapade stödstrukturer. Finansieringsmodeller. Exportstrategier. Det som idag kallas den koreanska vågen är resultatet av tre decennier medveten kulturpolitik. En global våg av film, tv-serier, popmusik, skönhet och spel. Medan Sverige successivt har minskat våra kultursatsningar har Sydkorea gjort motsatsen.

När Parasite vann Oscar för Bästa film 2020 var det ett sånt ögonblick där jag kan säga exakt var jag befann mig. Jag satt på soffan i min första lägenhet, omgiven av ett pinsamt antal red bull-burkar, med den där märkliga blandningen av sömnbrist och eufori som bara Oscarsgalan kan framkalla hos mig. För första gången vann en icke-engelskspråkig film galans största pris. Det var inte bara en triumf för en enskild regissör, det var kulmen på en lång politisk och kulturell strategi. Och sedan kom Squid Game. Ett kapitalist-kritiskt dödsspel som bingeades globalt. Plötsligt satt hela världen och tittade på koreanska serier utan att blinka åt undertexterna. Men let’s not forget att äldre verk som Oldboy och Memories of Murder redan lagt grunden för en internationell nyfikenhet på koreansk film.

För mig utmanar Sydkorea en gammal föreställning - en föreställning som i oroliga tider lätt får nytt fäste: att globalt inflytande primärt kommer från militär styrka eller ekonomisk dominans. Sydkorea visar att narrativ makt inte ska skojas bort. När människor frivilligt konsumerar din kultur, delar dina memes och klär ut sig till dina karaktärer på Halloween, då har du redan tagit plats i deras inre landskap. Det är svårare att demonisera ett land vars serier du älskar.

Sverige är också ett land med ett oproportionerligt stort kulturellt avtryck. Ingmar Bergman formade en hel generations syn på existentiellt filmskapande. Astrid Lindgren exporterade en bild av barndom och moral som fortfarande lever. ABBA och Max Martin gjorde svensk pop till global norm.

Inte för att jag levde då men jag kan ända blicka tillbaka med nostalgi på efterkrigstiden när kultur var en del av folkhemsprojektet. Bibliotek, studieförbund, public service, filmstöd. Jag vill inte slänga mig med den trötta termen ”det var bättre förr”, jag vet inte ens om det är det jag försöker säga. Men förr ansåg vi iallafall att berättelser inte bara var underhållning - utan demokratisk infrastruktur. I dag talar vi oftare om kultur i termer av kostnad än investering. Stödet till Svenska Filminstitutet har pressats. Filmavtalet avskaffats. Diskussionen kretsar kring effektivisering, publikunderlag och marknadsanpassning. Samtidigt förväntas svensk film konkurrera globalt på streamingmarknaden.

Mjuk makt uppstår inte ur nationalism eller marknadslogik ensam. Den uppstår när ett samhälle tar sina berättelser på allvar. Sydkorea visar att kulturpolitik inte bara handlar om identitet eller nöje. Om ett land vill vara mer än en marknad, om det vill vara en röst, krävs strukturer som gör berättelser möjliga över tid. Det väcker större frågor än den om Oscars och streamingframgångar.

Låt mig leva ut min inre Carrie Bradshaw (in the least problematic way possible) och avsluta med:

Är kultur något som “blir till” om det råkar finnas tillräckligt många kreativa individer? Eller är det något som kräver politisk vilja och långsiktighet?