Varför du bör skriva

Det är svårt att tänka – det vet alla som har försökt. Ett viktigt skäl att det är svårt att tänka är att våra tankar är så flyktiga. Något dyker upp ur det undermedvetna, simmar en kort stund på ytan, och dyker sedan ned igen. Ofta så får vi aldrig mer än en glimt av vad det nu var, och även om det nog finns kvar där någonstans i djupet så är det tveksamt om vi någonsin kommer att se det igen.

Men det finns ett sätt att fånga tanken, att fotografera den, att frysa fast den i kristall så att den verkligen kan undersökas. Och det är att skriva ned den. Att skriva ned en tanke är att permanenta den.

Att skriva ned en tanke är jobbigt och farligt. Jobbigt eftersom det är så mycket lättare att bara tänka än att skriva. Att få ned det på pappret. Skillnaden är ungefär lika stor som att föreställa sig att man hugger ut Michelangelos David ur marmorblocket och att faktiskt göra det.

Att upptäcka våra fel

Det värsta med att skriva ned tankar är att det lätt leder till besvikelse. Som bekant blir saker inte alltid som man förväntat sig. Det odödliga mästerverket blir ett monstruöst missfoster, en karikatyr av vad du ville att det skulle bli.

Men – även detta är något bra. Då får man ju reda på det. Det är bättre att få det svart på vitt att idén man hade faktiskt inte var så bra som man trodde. Alternativet är att fortsätta att leva i lögn.

Det har ofta hänt mig, och många, många andra, att man tror att man vet något som man inte vet. Att man har en fantastisk analys, förklaring, idé, vision. Men när man försöker skriva ned den så tar det bara stopp. Man kan inte ens få ned orden på pappret, man blir som en fisk på land. Och om man tvingar sig att få ned orden på pappret så upptäcker man snart att det bara blir nonsens. Att det finns så stora hål i ens argumentation att man kan köra en lastbil med en giraff på släpet genom dem.

Detta är bra. Ja, det är plågsamt, ja, det skadar egot, och ja, det kan skada ens rykte om man kombinerar det med misstaget att publicera texten.

Att det är bra att upptäcka felen i ens text är för att dessa fel egentligen finns inom oss själva, i våra tankar. Om vi inte upptäcker dessa fel kan vi inte rätta till dem.

Det kan ju tyvärr också vara så att felen inte går att rätta till, att det inte räcker att putsa. Att man upptäcker att man helt enkelt har FEL!

Detta är faktiskt ännu bättre. Det är viktigare att bli av med felaktiga uppfattningar än att göra sina redan korrekta uppfattningar mer välformulerade. Vi ska inte göra det alltför vanliga misstaget att skjuta budbäraren, alltså att tro att problemet ligger i att vi upptäcker den felaktiga tanken, snarare än i den felaktiga tanken själv.

Men det är förvisso också viktigt att formulera det vi redan vet bättre. Skälet till det är ju att vi inte riktigt vet vad vi tror oss veta om vi inte kan uttrycka det. Eller åtminstone inte kan sägas ha fullgoda skäl för att hysa åsikten. Även om vi har rätt så kan det vara mycket svårt att förklara varför vi har rätt.

Detta är något som skrivandet tvingar oss att göra. Just eftersom idén kristalliseras så kan den undersökas, vi kan vrida och vända på den, hitta fel och skavanker och därför rätta till dem.

Det etiska skrivandet

Att skriva påtvingar oss eftertänksamhet. Detta är något som behövs mer än någonsin i denna era av sociala medier. På internet är det alltid lätt att slänga ur sig någonting och sedan springa och gömma sig. Det seriösa skrivandet gör detta svårare.

När man har skrivit ned något (och publicerat) så är texten fri för alla att läsa. Våra tankar är inte bokstavligt skrivna i sten, så traditionella är vi inte, men bildligt talat är det så. Det betyder att man inte längre har möjlighet att fly. Man måste antingen försvara sina idéer eller överge dem.

Men att skriva handlar också om djupare dygder. Om att inte bara göra något som är bra för en själv, utan även bra för andra. Att vara bra, att vara god, snarare än att bara vara framgångsrik. Idag är det alltför lätt att ge sig ut på internet och gräla och kriga. Och visst, det är bra. Nog behövs det krigande på internet. Men man får inte glömma att sanningen ofta är det första offret i krig.

Att sätta sig ned, tänka efter noggrant och sedan skriva hjälper med det. Nog finns det mycket dumheter även i debattartiklar, vi är ju bara människor trots allt, men det är åtminstone bättre än ute i kommentarsfälten och på X. Och även dumheterna brukar vara en bättre klass av dumheter än på X.

”Skin in the Game”

När man publicerar handlar det inte bara om att fånga sina egna misstag, utan om något långt farligare, som kräver ännu mer mod. Det är att man låter andra fånga ens misstag.

När man har publicerat en debattartikel så måste man stå för den. Om man säger något dumt eller skriver något dumt på internet kan man oftast (inte alltid) backa ur det. Du kan helt enkelt säga ”hoppsan, tungas slant, jag menade inte riktigt det där…”. En debattartikel är några steg högre. Där måste du mena vad du skriver. De finns kvar på internet, och vanligtvis kan folk gräva upp dem flera år senare.

Visst har du rätt att ändra dig, även när du har skrivit ned en debattartikel. Konstigt vore ju något annat. Men du måste åtminstone erkänna att du har ändrat dig. Det är inget du kan smyga med när du har skrivit en riktig text. Du får rakryggad ställa dig upp och säga att du inte längre står för det du skrev i den där debattartikeln för några år sedan.

Det är pinsamt. Men återigen så är det en hedervärd pinsamhet. Det är den pinsamhet du riskerar när du står upp för någonting du tror på. Det handlar om att ta en risk för vad man tror är rätt. Man kanske senare ångrar det man trodde var rätt, men du bör aldrig ångra att du var modig nog att ta en risk för det. Detta är vad Nassim Nicholas Taleb kallar ”Skin in the Game” – att faktiskt riskera något.

Skrivandet som karriär-hjälp

Kan puckade debattartiklar skada karriären? Definitivt. Men samtidigt så skulle jag inte oroa mig för det. Fördelarna överväger nackdelarna. Särskilt eftersom riktigt dåliga debattartiklar inte publiceras.

Även en ganska liten debattartikel läses av några hundra personer. Det är ju faktiskt mycket! Det är lätt att glömma bort detta när man ser kända influencers som får tiotusentals views och likes, eller till och med miljoner. Men det ändrar inte att rent objektivt så är 100 personer mycket. Notera att det är långt färre än 100 personer här ikväll som lyssnar på mig. Även om du med dina argument bara lyckas rädda en enda person från en felaktig åsikt så har du gjort något bra.

Debattartiklar når även i stor utsträckning rätt personer. De som kommer att läsa dem är de som är intresserade av samma ämne, dina partikamrater exempelvis. Folk som är viktiga i din närmaste krets. De kommer att uppskatta dig och få veta vem du är och vad du står för. Detta är bra nätverkande.

Att skriva debattartiklar är ett enkelt sätt att visa vad du går för, en sorts resumé. Skriv ett antal, och ganska snart är det vad som kommer att komma upp om man googlar ditt namn. Det blir ett konkret exempel på vad du har gjort för något du tror på.

Sannolikt kommer du inte att bli känd genom ditt skrivande, åtminstone inte bland allmänheten. Det tar väldigt mycket att bryta igenom mediabruset. Det är tusentals andra med mer erfarenhet och pampigare titlar som försöker göra exakt samma sak. Men det är ett bidrag.

Det handlar alltså inte främst att bli känd genom att skriva. Snarare är skrivandet ett komplement till annan aktivitet. Det är ett verktyg i din verktygslåda, ett sätt att skärpa tänkandet, och ett sätt att nätverka.

Gör världen bättreKanske ännu viktigare är att du åtminstone rent potentiellt bidrar till att göra världen bättre genom att skriva. Det är ju själva poängen. Att sprida bra idéer genom samhället. Givet att du har skrivit en bra artikel så har du ju gjort dina läsare en tjänst. Du har givit dem lite underhållning och ökat deras förståelse av världen.

Detta kan vara dubbelt sant om du gör dem arga. Att folk blir arga på dig för vad du skrivit visar ju att de inte riktigt kan hantera dina idéer. Givet att du har rätt så har du gjort dem en tjänst genom att öka deras verklighetskontakt. Och även om du har fel så har du åtminstone fått dem att tänka.

Jakob Sjölander