När livet stannar upp behöver vi varandra

Det här är en berättelse som handlar om bemötande. Om att våga vandra några steg i en annan människas skor. Eller snarare om att välja att inte göra det.

Jag vill ta med er till en episod ur mitt eget liv. Men först vill jag börja i några ord från en 1800-talsdansk:

”Om du vill kunna hjälpa en människa mot ett bestämt mål så måste du först finna henne där hon är och börja just där. Den som inte kan det lurar sig själv när hon tror att hon kan hjälpa andra. För att kunna hjälpa någon måste du visserligen förstå mer än hon gör. Men först och främst måste du förstå det hon förstår.”
– Sören Kierkegaard

Jag har två barn. Jag är djupt tacksam för det. Tacksamheten kommer nog ifrån insikten att föräldraskapet är en gåva, inte en rättighet.

Innan jag fick den gåvan genomlevde jag och min fru en lång period av ofrivillig barnlöshet. En tid fylld av oro, sorg, sår och skav. Ni som vet, ni vet.

En av dessa ofullständiga graviditeter slutade i ett sent missfall. Vi hamnade på Sahlgrenska Universitetssjukhuset, en sorgesam eftermiddag, ensamma i ett rum med kala vita väggar. Återigen besvikna, återigen berövade det vi längtade efter.

Då öppnades dörren. Kuratorn kom in och gjorde det som låg i hennes profession att göra. Hon gick fram till min fru och frågade: ”Hur känns det här, vad tänker du, kan jag hjälpa dig på något sätt?”

Min fru, som är från Tanzania, svarade utifrån sin bakgrund och sitt sätt att tolka världen: ”Det känns som att någon har lagt en förbannelse över mig. Det känns som att någon inte vill att jag ska få bli mamma.”

Kuratorn såg på henne, med sina ljusblå ögon, och svarade: ”Nej, så tror jag inte att det har gått till.”

Men det var inte hennes jobb; att omvandla min frus världsbild från spirituellt andlig till sekulärt rationell. Det var hennes jobb att pausa sitt behov av att ha rätt. Att möta en människa där hon befann sig och försöka förstå hur hon kunde vara till hjälp utifrån det.

När hon i stället valde att avfärda min frus tolkning, valde hon också att göra sig irrelevant för oss i den vårdsituationen.

Några timmar senare kom en undersköterska in i rummet. Hon var från ett västafrikanskt land. Hon tittade på mig, hon tittade på min fru, och så utbrast hon med hög stämma och armarna i vädret: ”Syster, Gud har en plan!”

Sedan kramade de båda kvinnorna om varandra.

Det bemötandet hade såklart kunnat vara katastrof i ett annat rum. Men just här och nu var det rätt. Det var rätt, för att det mötte min fru där hon befann sig.

I dag lever vi i ett samhälle där skillnaderna mellan människor är väldigt synliga. Vi som bor i Sverige är födda i över tvåhundra olika länder. Vi har olika bakgrunder, olika förförståelse, olika sätt att tolka världen.

En del saker handlar om rätt och fel. Kring många saker kommer vi att kämpa och behöva förhandla. Men kring andra saker behöver vi nog bara försöka förstå varandra. Och ibland kanske vi, även om vi inte kan förstå, helt enkelt måste acceptera varandra.

För alla oss som möter människor – och särskilt för oss som möter människor i kris – är detta särskilt viktigt. Vi måste förstå att vårt eget sätt att tolka världen bara är ett perspektiv bland många.

Och om vi ska kunna hjälpa en människa i utsatthet behöver vi kunna pausa vårt behov av att ha rätt. Att lyssna. Att förstå. Att möta henne där hon är.

Att välja att vandra några steg i en annan människas skor.

Patrick Gruczkun