Fängelsestraffet avtjänat - nu börjar helvetet

Min son är 22 år.

Han har suttit i fängelse. Han har burit fotboja. Han har avtjänat sitt straff.

Ändå är det nu helvetet börjar på riktigt.

För i fängelset fanns ett slutdatum. I samhället finns inget slut. Här fortsätter straffet – tyst, gränslöst och utan ansvariga.

Förra veckan fick min son beskedet: han är inte välkommen tillbaka till fotbollen. Den enda plats där han fortfarande kände samhörighet. Styrelsen skyller ifrån sig, pekar på dam- och ungdomssektionen och lägger ansvaret på unga killar att avgöra om min son förtjänar en andra chans.

Vem gav dem makten att döma min son igen?

Vem tar ansvar för min sons framtid? Vem tar ansvar när samhället stänger varje dörr men ändå kräver att han ska “gå vidare”? Vem tar ansvar när efterstraffet är hårdare än själva fängelset?

Vem ser min son när han gråter av smärta? När han bryts ner av gråt, ensamhet och hopplöshet? När han frågar mig: “Mamma, detta är så orättvist?”

Jag har gjort allt för att uppfostra starka, ödmjuka och empatiska barn. Och ändå var det den mest sårbara av mina barn som drabbades av detta helvete – att dömas oskyldig för ett av samhällets grövsta brott, våldtäkt.

Jag är den som tröstar när han gråter. Jag är den som försöker hålla honom vid liv när samhället vänder bort blicken. Jag är den som bygger upp honom igen – samtidigt som systemet fortsätter att slå.

Men en mamma kan inte bära ett ansvar som tillhör staten, rättsväsendet och samhället.

Sverige måste återgå till en rättsstat där:

- Bevis väger tyngre än kön.

- Förundersökningar är objektiva.

- Domstolar kräver att skuld bevisas bortom rimligt tvivel.

- Män och kvinnor bedöms lika inför lagen.

Detta är inte extremt. Det är inte radikalt. Det är grunden för ett civiliserat samhälle.

Ni som läser detta kan välja att fortsätta blunda – eller ta ansvar.

Vi är många som tänker hålla er ansvariga för vilket alternativ ni väljer.

Anna Andersson
Nätverket Mannaminne