Den svenska mansrörelsen inifrån

”Åh nej, ska du dit?” utbrast min kvinnliga bekant. Jag hade berättat att jag skulle vara med på ett möte för den svenska och europeiska mansrörelsen på Björnbacka retreatcenter söder om Stockholm. Hon stirrade på mig som om jag tillkännagivit att jag skulle gå med i en dödskult, komplett med nattliga människooffer, facklor och hundvalpssparkande.

Som kommentaren visar var hon inte positivt inställd till mansrörelsen. Denna misstänksamhet delar hon med många svenskar, särskilt andra kvinnor. Min väninna var dock föredömlig på så vis att hon lyssnade när jag försökte ändra hennes åsikt.

Det är bäst att börja med vad mansrörelsen inte är. Det är inte Andrew Tate. Det är inte red pill. Det är inte incels. Särskilt Tate har blivit något av ett spöke för många, ett internetmonster som förvrider sinnet på sårbara unga pojkar. Tänk dramaserien Adolescence. Det enda jag själv har sett av Tate är några klipp där han kritiseras för att ge dåliga träningsråd, och de få gånger han nämns inom mansrörelsen är det främst som ett symptom på mäns desperation.

Den svenska mansrörelsen är liten. Till Björnbacka kom ett tjugotal svenska män, och lika många utländska. Dessa var dock speciellt inbjudna, och närvaron krävde en stor investering på så vis att man tvingades resa och ge upp en långhelg. Liknande evenemang ute i Europa samlar hundratals snarare än dussintals män. I USA har det besläktade ”ManKind Project” varit aktivt sedan tidigt 80-tal, och har tusentals medlemmar.

Sammanlagt skulle jag bedöma att det finns några hundra män utspridda över Sverige med olika grad av engagemang. Mansrörelsen är högst decentraliserad. Det finns ingen registrerad förening, ingen styrelse, inget partiprogram, inga statliga bidrag, inget ”man-ifest”. Olika orter har olika sätt att kommunicera. Stockholm har exempelvis en Whatsapp-grupp med ett sjuttiotal medlemmar. Den viktigaste hubben är en mejlinglista som heter just Mansrörelsen. Även nystartade Äkta media, grundat av Navid Modiri och Jonas Lundström, har nära kopplingar till rörelsen.

Vad sysslar mansrörelsen med? Stockholms Whatsapp-grupp ger en bra bild då den är uppdelad i nitton undersektioner med namn som Vandring & friluftsliv, Jungs brödraskap, Här hjälper vi varandra, Kallbad, Commitments, Nation & Ande, Debatt & politik, Spontanhäng, Daygame och Filosofierande [sic] & Livet.

Mansrörelsens huvudaktivitet är dock vad som bäst kan beskrivas som gruppterapi. Detta sker i så kallade mansgrupper, där man träffas regelbundet och pratar med varandra under strukturerade former. Ofta har mötena teman med klara frågeställningar där man systematiskt går igenom varandras problem. Män stöttar varandra, och ger råd, stöd och kritik.

Centralpersonen i den svenska mansrörelsen är Alexander Bard, främst känd som filosof och musikproducent. Det är han som sköter mejlinglistan och som organiserade Björnbacka. Men mansrörelsen är inte synonym med Bard, och han är inte rörelsens ledare. Snarare är han den mest centrala personen i ett nätverk. Mansrörelsen är större än Alexander Bard, och de flesta projekt har han noll koppling till.

Vilken typ av män är med i rörelsen? En märklig blandning. Det de flesta har gemensamt är en öppenhet att testa nya saker. Delvis förklaras det av att mansrörelsen är just ”en ny sak”, och delvis på grund av att Alexander Bard tenderar att dra in just märkligt folk.

De flesta i mansrörelsen ägnar sig åt sådants som meditation, yoga och breathwork. Även sådant som psykedelika, svampar och ayahuasca, är vanligt. Det är också psykoanalys, särskilt av den jungianska skolan. Ett fåtal medlemmar har intresse för sådant som New Age, astrologi och kristaller. På många sätt är mansrörelsen en ny sorts andlighet. Det finns en stark mystisk ådra och en vilja att koppla samman med natur, familj, land och maskulinitet. Denna ”hippie-koppling” är kanske det som förvånar de flesta som inte vet så mycket om mansrörelsen. Samtidigt ägnar sig många åt traditionella maskulina hobbies som friluftsliv och kampsport.

Den typiske medlemmen i mansrörelsen är en vit heterosexuell medelklassman i trettioårsåldern. Självklart finns det undantag – vi har tonåringar och sjuttioåringar. Det finns också ett antal homosexuella och invandrare.

De invandrare som är med brukar vara synnerligen välintegrerade och talar perfekt svenska. Särskilt svensk-iranier är vanliga. En av dessa har jag hört skämta om att han identifierar som vit priviligierad man. Invandrargrabbar ute i förorten har inga problem att hitta maskulina förebilder, tyvärr främst bland banditerna. Svenska män har det inte lika lätt.

Mansrörelsen består alltså inte av brölande alfahannar. Nog finns det alfahannar, men inte av den brölande typen. Rent personlighetsmässigt är det en bred kyrka. Det finns konstnärer, entreprenörer, soldater, forskare, folk med hög- och lågkvalificerade yrken, miljonärer och arbetslösa. Den enda gemensamma nämnaren för samtliga män i mansrörelsen är intresset i självförbättring och självhjälp.

Mansrörelsen är inte politisk, och den är inte menad att vara det. Det pågår en aktiv diskussion om hur rörelsen ska undvika att sugas in i politiken. Denna diskussion behövs, då det finns en klar högervinkling bland medlemmarna. Man blir förvånad när man stöter på en medlem som ojar sig över Gaza eller klimatförändringar, även om det händer. Delvis reflekterar detta det faktum att män tenderar att vara mer höger än kvinnor.

Mansrörelsen är inte politisk, utan kulturell. Men som det brukar sägas ligger politiken nedströms från kulturen. Mansrörelsen antas alltför ofta vara kvinnohatande och antifeministiskt. Det senare är mer korrekt än det förra. De flesta medlemmar har en klart negativ syn på feminismen, åtminstone i dess moderna tappning. Män och kvinnor anses ha klart olika natur – utan den tron vore det inte meningsfullt med en ”mansrörelse”.

Mansrörelsens huvudaktivitet är gruppterapi och självförbättring. Det innebär att man som medlem i mansrörelsen delar sådant man inte ens delar med sina bästa vänner. Vissa talar om problem med flickvännen eller karriären. Men det kan också vara sådant som porrberoende, en vårdnadstvist som förs med anklagelser om sexuella övergrepp, att ens far är döende. Det är en blandning av högt och lågt, ibland på samma gång – en man berättade att han tappat bort ett par strumpor, och skämdes över att han skämdes för detta lilla misstag. Av förståeliga skäl börjar alla möten med att man lovar varandra att det som sägs i cirkeln stannar där.

Sådant här delande är inte typiskt maskulint beteende. Eller åtminstone inte stereotypt sådant. Det är nästan en kliché att kvinnor klagar på att män inte ”talar om känslor”. I mansgrupperna gör man precis det. Det sägs ofta i mansrörelsen att det är kvinnor som har mest att tjäna på mansrörelsen, eftersom det vi gör är att bygga bättre män åt det. Bättre fäder, bröder, söner och makar.

Folk är mycket intressanta bara de vågar dela med sig av sina problem. Ofta är vi män – eller snarare vi människor – så besatta av att upprätthålla fasaderna att vi istället framstår som tråkiga. Av rädsla för att säga fel säger vi inget. Men om folk bara släpper in en så upptäcker man djup, drama och äventyr man aldrig hade anat. Varje liv är sitt eget äventyr.

Mycket av kritiken av mansrörelsen handlar om dess förhållande till styrka. Särskilt är detta det vanliga tjatet om Andrew Tate. Och mansrörelsen har faktiskt en klart positiv bild av styrka. Detta anses ofta ”fascistiskt”, och ibland refereras det till Harald Ofstads Vårt förakt för svaghet, där just föraktet för svaghet påstås vara nazismens grundtes.

Men det är skillnad på att ha styrka som mål och att förakta svaghet. Det ena nödvändiggör inte det andra. I grunden är mansrörelsen en självförbättringsrörelse. En man ska vara stark. Men det betyder inte att styrka är det enda värdet, eller att man ska se ned på de som inte är starka. Eller ens att man själv är stark – poängen med mansarbete är att bli bättre, starkare. Men för att påbörja den resan måste man erkänna sin svaghet.

Mansrörelsen är därmed patriarkal i ordets klassiska bemärkelse. Det är mäns uppgift att skydda och försörja, både sig själva, sin familj och sitt land. Att göra sig redo för faderskap i både bokstavlig och bildlig bemärkelse – att bli så stark att man kan dela med sig av sin styrka till andra. Mansrörelsen är individualistisk, men inte självisk.

Vi lever i en tid av klagande. Det klagas om rasism, sexism, homofobi och islamofobi, om klimat och ojämlikhet och internet. Alla verkar kränkta över något, och ofta flera saker. Den ändå grupp som ännu anslutit sig till klagokören är män. Kanske för att vi inte är välkomna där – det är ju oss klagokören klagar på.

Om män börjar klaga som andra grupper överlever inte vår civilisation. Vi är för många, för mäktiga, och ja, vårt våldskapital är för högt. Därför gläds jag åt att mansrörelsen inte klagar. Man skyller inte ifrån sig, eller kräver att någon annan fixar ens problem. Man hanterar sina problem rakt på, med arbete, eftertänksamhet och ärlighet.

Som män.

Jakob Sjölander